Vi hade fått veta per telefon att vi skulle till en avdelning på Astrid Lindgrens
barnsjukhus som hette Q 84. Där skulle vi träffa doktor Åke Jacobsson. På vägen till sjukhuset kändes allt fortfarande väldigt overkligt och otäckt. Jag mådde illa. Det hela toppades av ordet "Barnonkologen", som mötte oss i hissen på väg upp till avdelningen. Detta ord som inte borde få finnas, ingen skulle behöva veta vad det betyder. Ingen skulle behöva sätta sin fot där...Detta ställe där bara 75 procent av barnen som kommer in, kommer levande ut.
Vi satte oss i väntrummet. Det dröjde en stund efter utsatt tid innan vi fick komma in. Doktor Åke berättade utan omsvep att det var ett rhabdomyosarkom Bob hade och att man skulle behandla honom med cytostatika och eventuellt med strålbehandling och kirurgiskt ingrepp. Att man väntade på ytterligare svar från patologen om tumören var embryonal eller alveolär. Vi fick veta att den embryonala sarkomtypen var känsligare för cytostatika än den alveolära.
I min fantasi hade jag sett framför mej hur hela denna avdelning skulle stå på tå och hålla andan när vi kom. Hur allting annat skulle avstanna och vi skulle vara huvudpersoner i detta verklighetsdrama. Det var obegripligt för mej att ett sånt här besked kunde ges på ett så odramatiskt sätt och i en miljö där det var "business as usual". Att vi bara var en familj i mängden. Visst hade jag hört talas om att barn kunde drabbas av cancer innan men det tillhörde liksom någon annan dimension av verkligheten. Det här var ju PÅ RIKTIGT.
Doktor Åke visade oss runt på avdelningen och vi såg flera cancersjuka barn som hade tappat håret med föräldrar som gick och drog på droppställningar efter dem. Barnen såg så sjuka ut och jag tänkte att det var så synd om dessa föräldrar vars barn var så sjuka. För i min värld var Bob INTE lika sjuk som dem- åh nej.
Jag frågade om Bob också skulle tappa håret men tänkte samtidigt att det inte var möjligt att han skulle det. Han skulle nog få någon mildare typ av mediciner eller nåt i den stilen, fantiserade jag. Svaret blev ju så klart att han också skulle tappa håret. Det var så svårt att ta in allt detta, det hände inte oss.
Jag förstår ju så här i efterhand att alla de här tankarna egentligen var ett försvar mot en situation som i sin helhet var helt omöjlig att förstå.
Dr Åkes sista ord när vi gick från avdelningen var: "det här botar vi".
Dagen efter skulle vi läggas in på avdelningen för vidare utredningen och medicinering.
Kan ett barn som älskar glass och som kan skriva sitt namn få cancer?
Kan ett barn som älskar glass och som kan skriva sitt namn få cancer?