Den 18 juni förde vi Bob till den sista vilan, det vill säga vi sänkte ner askan efter hans lilla kropp i en vit träurna i jorden. På Skogskyrkogårdens vackraste kvarter, kvarter 12, grav 2649, kan han åldras med värdighet alldeles intill sin mormor som han aldrig fick träffa.
Under höga tallar, alldeles bredvid Gunnar Asplunds vackra skogskapell, bland fågelkvitter och gröna kullar får vår älskling en fin plats att vila på. Här kommer han att bli en del av kretsloppet, hans lilla kropp blir till jord som blir till nytt liv. Vi kan se honom i allt levande, i allt vi tycker är vackert. Gräs, träd, blommor, fåglar, rådjur...
Bob, älskade barn! Det är så svårt att tänka på att din fysiska kropp inte längre existerar. Din perfekta lilla kropp som en gång var en del av min. Allt som fanns kvar av dej fick plats i den där lilla "träkapseln".
Det regnade när vi gick över Skogskyrkogården från tunnelbanestationen den där fredagen i juni, till den plats som vi valt ut till dej. Vi hade sån tur att det fanns en ledig grav precis bredvid din mormors. Min söta lilla mamma som också dog alldeles för ung. Det var mamma, pappa, storebror Putte, storasyster Signe och lillebror Manne. Vi hade varit och köpt varsin handbukett bestående av en ros och en kvist. Rosorna gick i orange, gult, och gräddvitt. En man från begravningsbyrån kom med din urna i ett långt snöre, som skulle användas till att sänka ner dej i jorden med. Tillsammans sänkte vi ner dej. Alla höll i snöret, bästa finaste Bob. Vi sjöng "Det är så härligt att gå i solen".
Vi hade lite saker med oss också, som vi tänkte att du kunde behöva. Saker som du älskar. Din lilla mjuka leopardunge, ditt AIK-armband, en spiderman. Vi hängde också ett av dina fina halsband på träkorset. Lillebror Manne tyckte att du kunde behöva några kottar, så det la han dit. Nu ligger sakerna där och vaktar din grav.
"Stå inte vid min grav och gråt, jag är inte där.
Jag är tusen vindar som blåser.
Jag är den mjukt fallande snön.
Jag är det milda regnet.
Jag är sädesfältens mogna ax.
Jag är i morgonens stillhet.
Jag är i fåglarnas graciösa flykt.
Jag är stjärneljus om natten.
Jag är de vackrast blommande blommorna.
Jag är i ett tyst och stilla rum.
Jag är i fågelsången.
Jag är i allt som är vackert.
Stå inte vid min grav och gråt. Jag är inte där. Jag är inte död."
Fritt översatt från engelska av Camilla.
Efteråt åkte vi till den plats som ligger närmast himlen i Stockholm, Kaknästornet. Där åt vi fin middag och hade dej så nära, så nära. Det blev ett riktigt oväder medan vi satt där, åska och spöregn utanför de enorma fönstren. Det var nog du, älskling, som såg till att vi fick vara med om det skådespelet. Det var mäktigt!