 |
|
|
 |
|
Bob,
jag, din mamma, saknar dej. Jag saknar ditt kvittrande skratt som ibland aldrig ville ta slut. Du var rolig, Bob. Jag saknar din humor, att skratta tillsammans med dej. jag saknar ditt bolltrixande på vardagsgolvet, dina fotbollsreferat. Du kunde ju hela fotbollsterminologin. Jag saknar dina smala ben med långa smala fötter. Jag saknar det där fladdret av för stor fotbollsbyxa runt dina smala lår. Jag saknar ditt söta ansikte, att få pussa din mjuka mun. Ditt långa, lockiga hår innan det föll av på grund av medicinerna. Jag älskade biljardbollen också, även om den så tydligt påminde om din svåra sjukdom. Jag saknar dina smala armar med händernas långa, flinka fingrar som älskade att pyssla, rita, baka, laga mat och som kunde klappa kinden så mjukt. Jag saknar din stjärnhimmel, alla de där små prickarna som dök upp på din kropps vänstra sida den sista sommaren innan du blev sjuk.
Jag saknar din och Mannes lek, när ni tävlade med era Bobby-cars runt, runt i lägenheten. Jag saknar ditt "näe, Manne", när du tillrättavisade din lillebror. Du visste ju bäst av alla vad som var rätt och fel.
Jag saknar ditt mumsfillibabba, när du kunde sitta länge och njuta av mat och efterrätter, eller efteråten som du sa.
Bob, du saknas här hemma, det är så tomt efter dej. du lämnade en avgrund efter dej. Du var glädjen och nu har vi förlorat den glädjen. Sorgen står för förlusten av den glädjen.
Sorgen står också för att du inte fick mer än fem år i det här livet. Men det var fem högkvalitativa år, du såg till att ta för dej av livet, du lät inga långa stunder gå till spillo. Du var nyfiken, hängiven, entusiastisk och full av energi. Du hade så många strängar på din lyra. från din otroliga bollkänsla över matintressse/matlagning, via pyssel till den gosigaste och kramigaste bokälskande kille man kan tänka sej.
Bob, om du visste hur mycket vi saknar dej, längtar efter dej, tänker på dej. Du bor i våra hjärtan för evigt, du finns med i allt vi gör. Vi älskar dej, hjärtat!
Vi har tagit oss ända hit, juni 2010, nästan sex hela månader efter att du lämnade oss, Bob. Det är dubbla känslor, å ena sidan en lättnad att ha klarat alla dessa dagar, timmar, minuter och sekunder utan dej. Hur gick det till? Hur kunde vi ta oss ända hit utan dej? Å andra sidan en svåruthärdlig känsla av att ha lämnat dej bakom. Du blev kvar, vi fortsätter. Du är där, vi är här.
Men tänker man ett varv till kommer man ju på att du är här, här i våra hjärtan. Vi tänker ju på dej varje dag, du finns med oss i allt vi gör. Så är vi tillsammans fortfarande.
Du har fått en kompis till där du är nu, hunden Harry. Stora, fina, gosiga Harry som har kommit för att leka med dej. Han älskar också bollar. Du var ju lite rädd för hundar men jag tror inte det finns en snällare hund än Harry. Han vill bara leka om han blir ivrig!
Älskade Bob, imorgon ska vi gravsätta dej, som det heter. Urnan med din aska ska sänkas ner i jorden, så att vi får en plats att gå till och göra fin med blommor, ljus, nallar, bollar och andra fina saker som du skulle gillat. Efteråt ska vi ta med dej till det ställe i stan som ligger närmast himlen. Där ska vi sitta och tänka och prata om dej/ med dej, våran lilla livsnjutare! Du kommer att saknas, Bob. Din plats vid bordet kommer att vara tom, precis som den kommer att vara resten av livet för oss andra.
Jag vill bara skrika KOM TILLBAKA men det hjälper ju inte. Inget hjälper. Ingenting. Ingenting eller ingen i den här världen kan ge oss dej tillbaka. Det är så outhärdligt, så smärtsamt att det bara kan tas in i små, små, små pytteportioner. Jag vill inte ha de där portionerna. Jag vill bara spotta ut, inte ta dem i min mun. Precis som Manne när han säger att han inte gillar maten trots att han inte ens har smakat. Jag VET att jag inte vill ha. Jag vill kräkas men det hjälper inte heller.
Älskling, älskade Bob! Det enda som hjälper lite, lite, lite är att du har fint sällskap av mormor, Linus, gammelfarmor, änglabarnen från Q84, hunden Harry och hästen Batman. Puss! Vi ses sen!
Ibland tror jag att jag fortfarande är i chock. Kan inte förstå att du är borta, vill inte förstå...Det går inte att förstå att du aldrig kommer tillbaka. VARFÖR blev det så här? Varför fick vi inte ha dej? Det simpla svaret är väl att sjukdomar finns, vidriga sjukdomar som till och med barn kan dö av. Men VARFÖR just DU? Varför blev just du sjuk? Och varför var det tvunget att gå så illa? Bara frågor, inga svar. Det är outhärdligt att inte få några svar på så viktiga frågor. Ja, det känns som att jag fortfarande befinner mej i chock. Har vi verkligen haft en pojke som hette Bob? Bodde han här hos oss? Var är han nu då? Är det inte nåt jag drömt?
Det känns så länge sen vi gjorde de där roliga, obeymrade sakerna tillsammans. Då, innan du blev sjuk, Bob. Det känns som eoner av tid sen jag fick en gosig kram av dej och mjuka pussar. Dina vippande lockar runt ditt söta ansikte. Det var ju i ett annat liv, det livet vi levde innan vi kände till ondskan i form av barncancer. Vi tänkte väl som alla andra, att "det drabbar inte oss". Det hände väl att man med en rysning tänkte "stackars cancerdrabbade familjer, hur kan man överhuvudtaget klara ett sånt helvete". Nu vet vi att man inte klarar det-man går sönder, åtminstone om ens barn dör.
Bob, idag var vi vid din grav. Märkte du det? Vi satt vid din gravplats och lyssnade på trädens sus och på fågelsången. Vi satt där i solen och åt varsin glass; mamma, pappa och Manne. Vi tog en skön cykeltur dit och på vägen tittade du på oss med dina renfaneögon. Jag vill så gärna tro att du finns i allt vackert som omger oss- trots allt.
Imorgon den 14 oktober skulle du ha fyllt sex år, Bob. Varför är du inte här hos oss för att öppna paket, som du älskade att göra? Varför har vi ingen trött och morgonrufsig nybliven sexåring att sjunga för imorgonbitti? Varför finns du inte mer?
Istället för att ha en förväntansfull femåring här hemma som funderar och spekulerar över vad han kommer att få i födelsedagspresent så planerar vi för ett besök på Skogskyrkogården. K-Y-R-K-O-G-Å-R-D-E-N- där de döda bor. Vi kommer att gå till en grav som hyser det lilla som finns kvar av vår älskade pojke. Det är ett bråddjup, en avgrund, ett totalt mörker mellan dessa verkligheter. Ändå är det den verklighet vi måste leva med och försöka få ihop.
Tomrummet efter Bob är ett vakuum som vi lever i. Ett vakuum som är livlöst och stumt och utan innehåll. Det finns inga ord som kan beskriva upplevelsen av förlusten. Den vrålar tyst. Viskar öronbedövande. Krossar och drar isär. Suger in i ett svart hål.
Förintar. När det slår mej för tiotusende gången att den älskade pojken är död.
Imorgon firar vi din sjätte födelsedag på kyrkogården. Älskade unge;
VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?VARFÖR?
Jag räknar nu till minst tolv barn som vi lärde känna under det år som Bob var sjuk som förlorat kampen. Men de här barnen är inga förlorare, de är hjältar som fört en otroligt modig och segerviss kamp mot en övermäktig fiende. En ond, ful, lurig och falsk fiende. Barncancer är ondska i sin renaste form. Så ser jag det. En inkräkare, en objuden gäst, en parasit som äter upp våra barn från insidan. Ibland luras den att man vunnit kampen men så kommer den tillbaka med förnyad kraft, sprider sina onda celler och föröder allt i sin väg. Den har inget annat syfte än att förgöra.
Den 9 november blev ni en till där du nu är, Bob. Jag hoppas så att ni är tillsammans allihopa som lämnade oss alldeles för tidigt. Änglabarnen.
Nu ska vi in i den tid på året som kommer att påminna om den hemska perioden förra året när du blev så dålig, när sjukdomen vann över oss. Jul kommer för alltid att förknippas med den outhärdliga sista tiden i ditt liv. När du blev så sjuk och försvann längre och längre bort från oss.
Bob, jag önskar fortfarande att någon ska komma och väcka upp mej ur den här mardrömmen. Att du inte finns längre, att du aldrig kommer tillbaka. Finns det någon som kan förstå detta?? ALDRIG. Jag hatar aldrig. Men jag älskar dej och allt roligt som vi hann göra ihop.
JULAFTON 2010.
För ett år sedan låg du här och dog. Samma dag som det sägs att Jesus föddes, samma dag som vi firar jul till hans minne. Samma dag som det påbjuds julefrid, julmys, familjehögtid- framför allt barnens högtid, gran, klappar, tonvis med mat, julgodis, tindrande barnaögon. Förväntningar.
Nu sitter vi här med vår tomhet. Det är ju något, någon mycket väsentlig som saknas. Det går väl inte att fira jul utan dig Bob?
Ett helt år har passerat utan dig. Trip-trapstolen vid köksbordet gapar fortfarande tom. Vi har haft påsk, vår, mammas födelsedag, midsommar, sommarsemester, höst, Samuels, Signes, din egen, Mannes och pappas födelsedagar utan dig. Nu har vi jul. Vi försöker undvika julfirande så gott det går, det påminner för mycket om din sista tid i livet som blev så plågsam, åtminstone för oss. Hur var det för dig? Jag förstår att det var fruktansvärt med lungödemet du drabbades av men i övrigt? Var det ändå lugnt, fritt från ångest? Jag hoppas det. Du var iallafall hemma, i trygg och välbekant omgivning. Hoppas att det gav dig ro.
Trösten ligger i att du slipper lida, ha ångest, må dåligt. Det där är vårt problem. Du hade det bra så länge du levde, du hade ett bra liv. Det är jag glad för- det ger tröst att tänka på. Du slipper vara ledsen, sakna, längta, uppleva hopplöshet och vanmakt. Älskade barn. Jag älskar dig så att det gör ont. Det gör ont för att jag inte kan få nåt utlopp för mina känslor- i kramar, pussar, presenter, gos, mys, lek, bus...Älskade BARN. Barn ska busa, springa, leka, gosa, mysa- inte vara döda.
Bob. Vi låtsas att vi leker kurragömma. Nu är det fritt fram...
Bob med kompisar första advent förra året.
Bob med kompisar första advent förra året.
Hej Bob
Det var väldigt länge sen.
Jag har försökt att leva som om 'det' aldrig har hänt. Du vet vad jag menar...
Det har för mig varit det enda sättet att klara av att leva vidare utan dig.
Men nån gång kommer naturligtvis verkligheten ikapp...vilket tyvärr betyder att den slår tillbaka med mer än dubblerad kraft. Rakt i solarplexus. Rakt i vekaste livet.
Insikten. Insikten om att det är något- någon som saknas...det går att förtränga under begränsad tid men sen tar insikten ut sin rätt. Det är en riktig femetta, den/ det går på knock...
Vad är det som sedan gör att man klarar att resa sig igen?
Eller gör man verkligen det?
På ett sätt går jag hukad genom livet, förberedd på nya hugskott. På ett annat känner jag mig stark på grund av dig, genom dig. Du har gett mig styrka. Jag vet hur du kämpade. Jag vet att du aldrig hade gett upp. Jag ger aldrig upp på grund av dig. Du ger mig styrka. Du har bott i mig, du bor i mig. Älskade barn, älskade Bob.
|
|
 |
|
|
|