Jag arbetar i en stadsdelsförvaltning i Stockholms stad. Hela min avdelning hade haft en konferensdag på ett slott söder om stan. Det hade varit bra diskussioner, trevlig samvaro och god mat. Jag kände mej nöjd med dagen när jag trängde in mej i kollegan Lenas Nissan micra tillsammans med ytterligare två kollegor, Emma och Niklas.
Vi var nästan framme vid Telefonplan, där två av oss skulle hoppa av, när min mobil ringde. Det var Lasse som sa de obegripliga orden: "Bob har en tumör i örat". Jag förstog först överhuvudtaget inte vad han sa. Jag blev helt kall. Tänkte samtidigt att det inte kunde vara så farligt när han ringde och sa det så här...
Mina kollegor väntade med mej i Telefonplan tills Lasse kom, skjutsad av en studiekamrat. Mina kollegor undrade om det inte kunde vara en godartat tumör, det hade vi ju inte fått någon information om. Jag tänkte att de försökte trösta mej men det fanns det ju ingen anledning till eftersom att det här väl inte kunde vara något farligt...Massor av förvirrade tankar for genom huvudet, som den ena stunden gav mej stark ångest och som den andra fick mej att tro att det handlade om en liten bagatell.
Medan vi väntade på Lasse undrade jag varför det var så bråttom att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus, redan dagen därpå. Jag försökte ringa den läkare som ringt Lasse och berättat om analyssvaret men honom gick det inte att få tag i. Här stog jag vid Telefonplan i Stockholm och hade fått ett obegripligt besked om att mitt barn hade en tumör i örat och man förväntade sej tydligen att vi i lugn och ro skulle gå hem, äta middag, gå och lägga oss och invänta morgondagen, för att först då få veta mer om vad detta egentligen handlade om. Jag tänkte att de måste vara tokiga.
Till slut fick jag tag på en läkare på Astrid Lindgren som sa: "det finns inget som tyder på att det skulle vara en godartat tumör". Punkt. Så var det med det. Jag var ute efter förmildrande omständigheter men en person i andra änden konstaterade kyligt att "det finns inget som tyder på...", samtidigt som vår värld höll på att gå under. Med det korthuggna svaret rasade jag ner i en avgrund.
Promenaden från Telefonplan till Bobs och Mannes dagis glömmer jag aldrig, det var som om hela tillvaron hade ändrat färg. Alla intryck var plötsligt smärtsamt intensiva. Allting såg så annorlunda ut. Allt verkade pågå som vanligt samtidigt som vi genomgick en total katastrof. Barnen hämtades i ett töcken, i en total känsla av overklighet.
Vi bestämde att vi inte skulle säga något till Bob, inte oroa honom, förutom att vi skulle till sjukhuset och träffa en doktor dagen därpå. Resten av kvällen blev en lång plåga då man hann fantisera ihop det ena scenariot värre än det andra. Blandat med märkliga tankar som att "det kan inte vara så farligt eftersom han är så pigg och mår så bra och redan kan skriva sitt namn"(ungefär). Den typ av magiskt tänkande som med tiden blev ett effektivt sätt att besvärja verkligheten och att hålla hoppet uppe.
Vår älskling Bob. Kunde det verkligen vara sant att vår fina, duktiga, alerta, levnadsglada pojke hade drabbats av nåt så vidrigt som cancer?
Vår älskling Bob. Kunde det verkligen vara sant att vår fina, duktiga, alerta, levnadsglada pojke hade drabbats av nåt så vidrigt som cancer?