Det beslutades att Bob skulle få fler cytostatikakurer med den "röda medicinen", ett välkänt begrepp i barncancerkretsar. Den hade han inte fått så mycket av och den hade varit framgångsrik.
Han fick ett par kurer av den medicinen och sen skulle det göras ytterligare en lungröntgen och en datortomografi.
Efter beskedet om att Bob fått återfall och att cancern lyckats sprida sej till lungorna på bara två veckor, kändes det som att det stog 10-0 till cancern. Två veckor tidigare hade ju en lungröntgen gjorts, efter operationen, som visade ett par helt friska lungor.
Det kändes som att vi nu hade börjat hamna steget efter sjukdomen. Vi befann oss på ett sluttande plan. Känslan var och är fortfarande att vi förlorade viktig tid i väntan på MR:en och i väntan på svar som skulle segla runt i Europa innan det landade hos oss.
Men det är fantastiskt hur det mänskliga (läs mitt) psyket fungerar. Här hade vi fått ett besked som vi från början blivit informerade om skulle ge en ännu sämre prognos än den vi hade fått när Bob insjuknade. När man blir informerad om någonting sånt här faller man först bildligt OCH bokstavligt ihop i en liten ångesthög. Det får bara inte vara sant, det ÄR inte sant, jag vägrar acceptera det läkarna säger, jag skriver ut oss från livet om det ska vara på det här viset. Jag vill inte vara med om det här!
Man vågar knappt andas, man vågar inte tänka tanken till slut som kan bli konsekvensen av ett sånt här besked. Man ser sitt "friska" och glada barn, precis som vanligt, samma filmer som går, samma mat som äts, samma teckningar som ritas, samma spel som spelas, samma bus, samma underbara kramar. Men det är något som inte stämmer. De här olika bilderna går inte att få ihop, de passar inte. Det är bitar ur olika pussel som ska fogas samman.
Man vill bara släcka ner och somna in. Bli väckt efter att alla behandlingar är gjorda och få veta att allt gått bra. BOB ÄR FRISK!
Tyvärr funkar det inte så, det är bara att bita ihop och acceptera fakta. Och det fantastiska är att hoppet återvänder och man blir övertygad om att det här ska gå! Det skulle visa sej att hur litet hopp än läkarna gav oss så lyckades jag bygga upp en stark känsla av att "vi ska klara det". På den här punkten var vi lite olika, jag och Lasse. Han var väl helt enkelt mer realistisk än jag. Men jag behövde känna hoppet starkt för att orka, jag bortsåg nog lite från den extrema situation vi befann oss i.
I början av oktober skulle vi få domen över den "röda medicinens" effekt.
Alltid lika positiv. Víctory!